Så är det då den 20 september, dagen efter det sk historiska valet. Sverige vaknar upp lite i chock, nästan lite lamslaget. Ingen vet riktigt hur det står till med landet. Har vi en minoritetsregering eller inte? Vem samarbetar med vem? Hur ska det gå? Och med vad i så fall?
Det jag tänker efter gårdagens valvaka och dagens reaktioner är främst hur det ska gå. SD har ju som bekant åsikter som är käpprätt uppåt väggarna. Inte en siffra rätt någonstans där. Det verkar ju de flesta vara överens om. Men nu kom dom in i riksdagen och då får man ju göra de bästa av situationen. Att göra som Lars Ohly gjorde igår, vägra gå in i samma rum eller som alla verkar göra, vägra prata med dom. De kommer ju sällan att lösa några problem. Prata med dom, ta diskussionen och få dom att förstå hur tokfel dom har. Kanske en historielektion eller två skulle vara på sin plats. Det verkar som om dom sov sig igenom historieundervisningen i skolan...om dom gick i skola. Att vägra prata, titta åt deras håll eller låtsas att dom är luft vad säger det om oss andra? Att vi är precis lika goda kålsupare Nej, se dom i ögonen, visa att vi har sett dom, men att vi inte accepterar deras främlingsfientlighet o åsikter. Det tror jag dom behöver! Att försöka tiga ihjäl det som nu är ett faktum, fungerar nog inte.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar